Dopingen Skördar Liv – Inte Bara Framgångar

Tog mig en titt utanför Hofors och såg att Nicklas Axelsson åkt dit för doping. Igen. Man brukar ju säga ”en gång är ingen gång” men två ja då jävlars. Förstår inte hur man resonerar riktigt med att ge dopade idrottare en ny chans. Har man inte vad som krävs för att vinna på ett sportsligt sätt får man antingen träna mer eller börja på Korpen med motionsidrott. Tyvärr är det inte alla som delar min uppfattning för varje år ertappas sk ”elitidrottare” med substanser i kroppen som på kemisk väg skall ge dem ett övertag inom sin sport.

 

I slutet på det glada 80-talet var det vanligt med doping även i Hofors. Många vill nog inte medge det, men det var betydligt vanligare än man kunde ana. Många av hockeyspelarna byggde snabbt upp sina kroppar och det vanligaste dopingpreparatet var sk ”Ryssfemmor” i kombination med hårda styrketräningspass. En spenig liten kille kunde bli ”Hulken” och humöret som annars var ganska trevligt förändrades till något våldsamt och oberäkneligt i kombination med alkohol.

 

Enligt hörsägen orsakade detta missbruk av tabletter och alkohol en mycket bra killes död och en inflyttad Norrman invaliditet. Jag skriver hörsägen eftersom jag bara fått det återberättat om vad som egentligen hände den där vinternatten. Jag kände honom och visste att han förvisso gillade att slåss som många andra unga killar, men såg honom inte som en brutal våldsman i den bemärkelsen. Hockeykamrat med min kusin, bror till min klasskamrat och någon som alltid stannade och pratade när man träffades. Med alkoholen i kroppen och biverkningar av ”ryssfemmorna” förvandlades han till någon man inte kände igen.

 

Den där natten var han på väg hem från Lisas Stekhus. Någonstans i höjd med busstationen mötte han ett par av de importerade norrmännen från Mo i Rana som Ovako lockat över gränsen när det var högkonjentur. Ni Hoforsbor som träffade dessa glada gutter vet att de hade en förkärlek för att fördriva tiden med hemkört och glada upptåg. Det var antagligen bara ett upptåg. En snöboll landade i ryggen på den hemvändande unge mannen som reagerade blixtsnabbt med vrede. Det sägs att det inte var snöbollskastaren själv som fick en ordentlig misshandel utan hans kamrat som kanske var mer oskyldig. Den frågan får bli obesvarad. Men när norrmannen lämnades på backen sönderslagen var det få som trodde han skulle resa sig igen. Antagligen var det den uppfattningen som fick målet för snöbollen att gå hem och sedan knyta ihop en snara i sitt badrum och bli ännu en i självmordsstatestiken bland unga manliga Hoforsbor. En mycket tragisk historia som kan skyllas helt och hållet på just dopingen bland idrottare samt trenden att killar skulle vara muskulösa biffar på den tiden. ”Vill man vara fin får man lida pin” som det heter. Det blev en pina för alla som kände både offer och gärningsman. Mest för nära och kära som förlorade en broder, en son.

 

Jag har alltid funderat över en sak när jag tänker tillbaka på det där. Kombinationen med ishockeyspelare och dopingen. Var kom egentligen skiten ifrån? Vem var det som introducerade dopingen för dem? Att det är lätt att få tag på vid valfritt gym är ingen hemlighet, men till just hockeyspelarna… En fråga som antagligen aldrig kommer att besvaras.

En Helt Vanlig Vintermåndag I Hofors

Solen skiner i Hofors igen och kylan verkar inte ha gett med sig. Till och med ena katten var tveksam till att gå ut idag så han behövde en motiverande puff i häcken för att lämna dörrglipan så jag kunde stänga igen. Sambon är på arbetet vilket innebär att jag inte ser henne på ett dygn ungefär och jag själv skulle ha arbetat men kollegan ville byta en dag så jag får vara hemma. Jag och katterna som tyvärr ville komma in igen och nu driver mig till vansinne genom att jaga in varandra under och igenom julgranen. Det kommer sluta med en ”kattastrof”. Jag tror banne mig de har räknat ut att om de låtsas slåss exakt bredvid granen så bara ”händer” det liksom att granen får sig en smäll. Katter är konstiga djur, de begriper 20 olika varianter av ord som betyder mat men inte ett enda som betyder ”ge fan i det där”.

Nyss noterade jag även att det stämmer det där med rönnbär och fåglar som någon pekade ut i kommentaren till ett inlägg. Där satt den och smaskade på frusna rönnbär.

fågel

Sen kom en till och ytterligare en till. Påminde lite om de gamla tiderna på Lisas Stekhus där man förfriskade sig med annat överjäst även tidigt på dagarna. På tal om överjäst, har ni Hoforsbor också funderat på var vinpimplarna och ölgubbarna på Skänktorget egentligen flyr dessa frusna vinterdagar?

Ja vad gör man när huset är tomt då? Jag sitter och funderar på fisket och har placerat såna där små vita fuktskyddspåsar i draglådorna. Läste om den snilleblixten och var tvungen att testa. Kan ju bli en del vatten i lådorna som får krokarna att rosta. Även suttit och pillat med snabblim på ett dussin wobblers som läcker in vatten men det var så pillrigt och jag var inte riktigt på humör att klibba igen varenda fingertopp så jag gav upp. Kanske borde jag ta av krokarna innan jag börjar nästa gång…

DSC03225

Eventuellt funderar jag på att besöka Biblioteket. Där händer det inomhusgrejor. Vad sägs om en utställning vid namn ”Mitt liv i Hofors” och en annan med grafitti? Toppa det med en utförsäljning av böcker för en krona stycket eller en tia för en kasse. Är man dessutom intresserad av genomfarten på riksväg 80 kan man säkert få sin nyfikenhet stillad.

biblioteketFinns det andra tips på saker man kan göra som inte inbegriper utomhusaktiviteter i Hofors? Annat än att fynda saker hos Spar-Arne alltså.

Vid Lisas Stekhus Stod En Godisautomat

Utanför Lisas Stekhus i mitten på 70-talet fanns en godisautomat. Min sambo och jag diskuterade idag om det inte fanns ytterligare en vid konditoriet i centrum av Hofors. Mitt minne av denna maskin vid Lisas Stekhus är starkt. Brukade få en snaskbit där när vi passerade som liten. Sen såg jag den förfalla och vandaliseras tills inget godis eller annat fanns kvar i den och ingen hade för avsikt att fylla på den igen. Har försökt leta reda på historiken runt denna maskin men inte lyckats finna mer än att den antagligen är tillverkad under 60-talet och fanns på marknaden ett tiotal år. Ganska vaga uppgifter alltså. Den såg nästan ut som den på bilden nedanför fast gjuten i marken utan benställning.

untitled

Får mig att fundera lite över tidsandan på den tiden. Skulle en liknande apparat ställas ut nu skulle den vara sönderslagen inom ett par dygn, plundrad på sitt innehåll. När gick det egentligen snett? Kan inte riktigt minnas att min egen generation förstörde saker eller klottrade för nöjes skull. Ändå är det ju dom födda på 70-talet som kampanjen ”Stoppa Sabbet” riktades till under mitten av 80-talet. Aggressionen mot döda ting och behovet av att kladda ner saker med obegripliga ”tags” har ju bara eskalerat efter den där kampanjen. Noterade till exempel att vindskyddet vid järnvägsstationen fått sina glas nedkladdade härom dagen. ”Seriösa” graffitimålare hävdar att det är konst. Hur kan det vara konst att förstöra saker eller ja andra hävdar att konst är att spela psykiskt sjuk för den delen med.

 

I rondellen dök det upp ett konstverk säkerligen inspirerad av rondellhundarna som skakade om den muslimska världen. Det är ju åtminstone kreativitet och inte rent sabotage. Går man dessutom omkring på Bruket så kan man här och var se ganska fina utsmyckningar på väggarna. Skall ta bild på dem nästa gång jag passerar. Många missar nog dessa eftersom de liksom växt in i bruksbilden.