Tänkte på inlägget innan och mindes alla de otaliga kommentarer till Arbetarbladets artiklar. Bland annat den här:
Skrivet av en Hoforsnomad. Skrev ju lite om motståndet jag stötte på när jag beslutade att flytta tillbaka till Hofors (vilket inte verkar vara alltför vanligt har jag förstått). Varför finns det en sådan uttalad avsky mot orten? Från människor som bott här, från människor som inte gjort det men passerat eller bor i ort bredvid, från människor som aldrig satt sin fot i Hofors men ändå har en åsikt om hur jävligt det är här. Finns det ingen egentlig stolthet bland Hoforsborna som man hellre visar upp? En Hoforsanda lik ”Gnosjöandan” till exempel. Gnosjöandan finns det ungefär 105 000 resultat av på Google men endast ett när man söker på Hoforsandan. Som lite av en ”Hobby-antropolog” finner jag det intressant att undersöka sådant här. Hur och varför människor beter sig som de gör. Tydligt är ju att det finns påtagliga bevis för att tillvaron i Hofors skapar något slags beteenden.
Bristen på entreprenörsskap bland ortsborna säger ju en del. Få människor verkar sakna framtidshopp och jag undrar om det har med neddragningarna på Ovako i dagsläget och rent historiskt att göra. Att hoppet på något vis grusats när man insett att ortens största arbetsgivare inte kommer att se om framtiden för dem som växer upp. En kanske naiv teori, men inte helt utan substans. Lokalpolitiken verkar reta en hel del människor också. Det är alltid ”politikernas fel” att det är som det är och i det resonemanget kan jag till stor del hålla med om. Lokalpolitiken i Hofors liknar inget jag sett tidigare. Närmast på sandlådenivå där man fokuserar på helt fel saker och lägger allt krut på principsaker och frågor utan betydelse men som man av prestige måste ha rätt i. Tänker på Erik Andersson och hans frukostgröt bland annat. Men är Hoforsborna medvetna om att de är de enda att skylla på? Hofors är historiskt sett ett starkt arbetarfäste av naturliga skäl. Vänsterblocket har styrt länge och som jag fått uppfattningen om, inte egentligen gjort några dramatiska förändringar i sin politik, snarare backat ner på den sandlådenivå jag nämnde tidigare. Ändå är det befolkningen som valt sina förtroendevalda.
Hofors behöver rustas upp och då talar jag inte om att färglägga några villor längs Faluvägen eller sätta upp ett par staket och bredda en och annan trottoar så det ser skapligt ut för förbipasserande. Inte heller om att spendera 6 miljoner på centrumförnyelse. Man måste rusta upp Hofors i Hoforsbornas egna huvuden. Ge dem framtidhopp och ett ”jävlaranamma” som i till exempel Gnosjö. Först då kan kanske attityden som är så tråkig om orten börja luckras upp. Man behöver inventera vilka resurser som finns i form av människor, nyskapande ideér (vilket egentligen inte behöver vara så omvälvande nytt), förändra politiken eftersom den uppenbart bara hänger i en skör tråd. Min konfirmationspräst sade en gång en klassisk sak som fler borde minnas och bära med sig i såna här sammanhang.
”Ge en man en fisk så är han mätt över dagen
Lär honom att fiska så är han mätt hela livet!”
Är det kanske inte lite så i Hofors? Man tar lite väl mycket för givet bara man får det man vill ha så finns ingen anledning att förändra något. Att hålla på traditioner är bra, jag uppmuntrar sådant, men förutsättningen är väl ändå att det leder någonstans bra. En negativ nedåtgående spiral där man föraktar den egna orten, andra föraktar orten är knappast av godo. Läs insändarens slutmening igen. ”Ibland vill jag inte erkänna inför folk att jag är född och uppvuxen i Hofors”. Är det verkligen så Hoforsandan är om den ens existerar?
Att lära någon ”fiska” brukar i Kommunspråk innebära att man hyr in dyra konsulter som skakar om och förvirrar och sen tar sitt feta arvode och åker hem till sin ort. Man är oftast inte medveten om att hjälpen finns på närmare håll. Blir ett slags vakkumtillstånd där man sätter sig ned och för ett resonemang som detta: ”Jahapp vad gör vi nu då? Vi skall förnya oss och förbättra vår framtid och det klarar vi inte av på egen hand. Vi måste ha hjälp. Statliga pengar eller någon som kan tala om för oss vad vi skall göra”.
Kan man opponera sig kan man även framföra en åsikt om vad som är fel och hur man istället skulle vilja ha det. Så verkar inte alls Hoforsandan vara. I Hofors är det som bekant ”Tröööööökiiit” med det mesta. Man förändrar inte åsikter över en natt och det heter faktiskt ”Tråkigt”. Jag är 110 procent säker på att en attitydförändring och ett nytänkande skulle kunna skapas utan att kosta en krona att ta fram. Bara samla människor som inte gett upp hoppet och arbeta fram lite nya visioner. Sedan jag flyttade tillbaka hit har jag träffat åtskilliga människor som har det där men inte riktigt fått utrymmet. Man kan givetvis ta sig eget utrymme men med den anda som råder och framför allt Jantelagen som måste ha uppfunnits i Hofors, vill man inte sticka ut alltför mycket. Man blir ett slags måltavla för negativitet då. Är det en sådan anda vi skall uppfostra våra ungdomar i inför ett långt liv?
Till och med människor från Sveriges i ”särklass negativaste” landskap Närke har ju mer framåtanda än så. Ni vet den gamla historien om Stockholmaren som träffade en Örebroare och allt är negativt:
Stockholmare: Men vackert väder har ni i alla fall
Örebroare: Ja idag ja men du skulle ha sett ovädret igår
Då är det väl ändå bättre att människor uppfattar en Hoforsbo mer som en Gnosjöbo än en Örebroare? Jag kanske har uppfattat allting fel, finns det en annan Hoforsanda? Sökandet efter den blir av högsta prioritet den närmsta tiden för mig. Jag har sett världen utanför Hofors och vet att den inte ser ut så här.