Ovako Nära Konkurs

Det låter som om Ovako och i synnerhet Hofors klarat sig undan en smärre katastrof. I både AB och DT skriver man på ett sätt som framstår som ett mirakel att brukssamhällets tidigare livsnerv fortfarande kan vibrera.

Ovako och dess ägare drabbades hårt under finanskrisen och konjunkturnedgången.

När Triton tog över låg skulderna från SKF, Rautaruukki och Wärtsila kvar som en tyngd som riskerade att fälla hela företaget.

Nu har de tre jättarna som alla är kunder till Ovako, beslutat att skriva av fordringarna.

– Det baseras på vår bedömning av företagets möjligheter att klara skuldbörden, säger Ingalill Östlund. AB

Rautaruukki som tidigare ägde Smedjebacken och Boxholm, avstår 33 miljoner euro mot att man får 2,2 procent i Tritons nya Ovakobolag.

Sture Holm, presschef på Ovako säger att Ovako inte vill kommentera det hela:

– Det här är en ägarfråga och inte en operativ fråga så vi måste hänvisa till Triton, säger Holm.

Tidningen har förgäves sökt Triton Nordic för deras kommentar. DT

Är det någon av de anställda som tidigare sett hur nära ögat det varit?

Oklart Vad Ovakos VD Heter & Om Bolagets Framtid

Man skall inte måla fan på väggen, men dagens artikel i Arbetarbladet om Ovako och de nya ägarna Triton känns inte mindre ”Gordon Gekko & Wall Street”.

Via Tritons senaste årsredovisning, framgår det att företaget ägs av ett bolag på Jersey, hade en nettoomsättning fram till 2009 på närmare 68 miljoner kronor.

Men vad bolaget har för målsättning med ägandet av Ovako kan ingen svara på. Arbetarbladet har sökt Triton för en kommentar, men utan resultat.

Ovakos vd och koncernchef, Jarmo Tonteri, som kommer att behålla sin position i nya Ovako, är förtegen om de nya ägarna.

– Jag har inte känt till dem sedan tidigare, säger Jarmo Tonteri.

Vad har Triton för avsikter med Ovako?

– Det kan jag inte svara på, säger han.

Vad har de för långsiktiga målsättningar med Ovako?

– Det får du fråga dem om, säger Jarmo Tonteri

För verksamheten innebär det inga förändringar, lovar Jarmo Konteri, utan nu är det bara en ny finansiär bakom företaget som har den ekonomiska styrka som vi saknat sista åren.
– På sikt kan det innebära en utveckling, säger han

Det verkar ju till och med råda oklarheter vad koncernchefen egentligen heter i efternamn (?) beroende på vilken lokaltidning man läser. Även om det blir förändringar eller inte.

Västerhöjden 1973 – Sivert & Hans Plånbok

Ytterligare två intressanta och nostalgiska foton är dessa flygbilder över Västerhöjden som inte alls är sig likt idag även om huset jag själv bodde i står kvar. Fotot nedan är från 1973, då man ännu inte byggt parkeringsplatser bakom ”Nygården” och den stora stenbumlingen fortfarande fanns kvar. Stenen fick för övrigt tjäna som både piratskepp, cowboyfort eller bara en plats där man hängde liksom. Dåtidens fritidsgård med andra ord. Man kan även skymta Hammardammen där borta långt i fjärran. Minns i synnerhet när jag och min bäste vän försvann från barnvakten med orden ”Vi skall gå och fiska” vilket gjorde min ömme moder förtvivlad. Barnvakten fick en skopa ovett efter den händelsen kan jag tänka mig, men mamma hittade oss mycket riktigt vid strandkanten på Hammardammen.

Man kan även i högerkant se ”Blåkåkarna” som man noga aktade sig för som liten. Där bodde mest en massa fyllon av finsk härkomst och Sivert som plockade ihop tomglas i diken till ett fett bankkonto innan sin död. Minns fortfarande hans omständiga ”plånbok” som han bar med sig. Ett gammalt tobakspaket med si sådär en 50 gummisnoddar omkring. Jag är inte helst säker, men jag tror man rivit en av dessa kåkar och sedan gjort om resten till +55 boende. Sivert avled och rykten säger att denne ”generöse” man testamenterat sina tillgångar tillbaka till SKF/Ovako. Sanningshalten i det kan jag inte bedöma. Det skall visst ha funnits åtminstone en pojke som ättling. Det sägs att pojken önskade sig en moped till sin 15-års dag men istället skulle ha fått ett kuvert med mopedklistermärken. Snål eller sparsam. Ett av Hofors riktiga orginal som det finns massor av historier om.

Bilden ovan är tagen senare. Parkeringen bakom ”Nygården” finns och borta är även den stora stenen. Dock verkar de övrga husen vara intata vid fototillfället. Jag räknar till 13 huslängor som inte finns kvar idag. Eller är det fler? Man ser Granvägen tydligt där lekis och årskurs 1 fanns en gång i tiden. Gamla Konsum där Anitha Näsström nu har en affär men som under en tid inhyste även Systembolaget. Långt i fjärran Hofors livsnerv, Ovako. Nostalgi på högsta nivå.

Ickenyheter

Företaget genomför även investeringar för att kunna öka produktionen. Efter sommaren ska man kunna arbeta med två skänkugnar samtidigt. Då ska stålverket klara en produktionsökning med tio procent utan att behöva öka bemanningen

Kul för Ovako men anställer man inte fler så är det ju i princip en ”ickenyhet”.

Hur Jag Blev En Tidsnazist

Vaknade och stapplade upp strax efter åtta och hittade tonåringen fortfarande sovandes i sin säng. Det är uppenbart att mammor medför större respekt för tider och dylikt. Säger mamma att man skall gå upp så går man i regel upp. Nu hade hon fått hastat iväg till arbetet och till fritids tidigare så jag antar att det var lätt för tonåringen att somna om efter alla väckningar han utsatts för. Man minns ju hur det var själv. Man ville inte kliva upp på en gång och i synnerhet inte när man visste att det vankades en hel dag med matte och träbockar till lärare. Men en översovning var något helt annat. Plötsligt var det mycket viktigt att man vaknat i tid och hunnit till skolan i tid. Det var en pinsamhet att komma för sent. Skolka en annan sak, men översovning en skam. Självständig skulle man vara, men att komma sent var föräldrarnas fel. ”Varför väckte du inte mig??!! ”(även om det skett 5 ggr) fast man var väl medveten om att det var ens eget drönarbeteende som låg i grunden.

Betydelsen av tid blev viktig först när man började arbeta. Eller kanske lite tidigare när man som ung skulle följa med ut på jakt. Då avgick ”tåget” på utsatt tid och var man inte med fick man inte vara med och döda djur. Själv började jag som så många andra att sommarjobba på Ovako Steel. Mitt första arbete gick ut på att skotta av järnspån från järnvägsvagnar och skära ned hela konstruktioner av stål med skärbrännare som flyttats med stora maskiner till skrotgården i mitten av området. Vaknade tidigt vid 05.00, studsade ur sängen, arbetade, kom hem och slocknade efter maten redan vid 17-tiden och sen började allt om igen. Den sommaren lärde jag mig antagligen en hel del om det där med ansvar. När jag var 17 flyttades vi från Böle Industriskola till Ovako och treskiftet. Där vågade man inte sova över. Det visade de äldre gubbarna tydligt. Skiftavlösning leker man inte med.

Jag lämnade Ovako efter 14 månader. Industriarbete var inget för mig och resan styrdes mot Stockholm och eget företag. Där kunde man heller aldrig sova över. Oavsett om man var ute och partajade på krogen med affärskontakter till sent på morgonen 6 dagar i veckan så skulle man vara uppe och redo för arbete när klockan ringde.

Militärtjänstgöringen dök upp mitt i allt och här formades nog den tidsnazist jag kom att bli. Utsatt tid är utsatt tid, viktigt inte minst vid synkroniserad eldgivning med klockan på insidan av handleden. Ska man skjuta någon skall man göra det på utsatt tid.

Jag tror jag blev ganska outhärdlig bland kamrater gällande tid. Hade vi sagt 10.30 så var det 10.30 och inte 10.31 eller 10.32 eller Gud bevare dem senare än så. Man dribblar inte med andras tid. Jag tror samtliga arbetsgivare jag haft sedan dess varit mycket nöjd med hur jag passat tider (vad jag sedan gjort eller inte gjort i arbetet en annan sak men tider passade jag).Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle reagera om jag kom sent till arbetet eller ett utsatt möte. Kanske självantända, snurra runt och explodera som en tjutande häxraket upp i luften.

Fast det finns undantag. De senaste åren har jag börjat reflektera över min egen dödlighet som sorgligt nog är förknippad med tid. Jag har inte hur mycket som helst av den. Kan känna att jag inte vill springa igenom livet till en massa saker som inte har betydelse där på dödsbädden eller vid pensionen. Att tiden jag har till mitt förfogande bör spenderas på nära och kära (som heller inte har obegränsat med tid) och givetvis till fisket som blivit allt viktigare bara det senaste året. Att vara här och nu och försöka ignorera tiden. Jag vet inte om man kanske kan kalla det en ”avhoppad tidsnazist”.

What Happens In Hofors – Stays In Hofors

När jag tröttnade på att leka med min GPS-mobil så kikade jag runt lite på nätet och hittade ett utomordentligt bra projekt för Hofors Kommun att ta tag i. Den beryktade men mycket trevlige mannen Bert Karlsson har stora planer för Götene Kommun. Han bygger om den smått misslyckade ”Arn Magnusson-byn” som spåddes dra in storkovan till förvisso fortfarande en medeltidsby men samtidigt piratland och fullständig stad för året runt boende. Kunde inte detta vara något för Hofors?

Hagaskolan kunde byggas om till hotell med galleria och resturanger/nattklubb. Gamla polishuset till turistbyrå/souvenirbutik. Grusplatsen där Lidl skulle etableras till parkering där även projektet med spårtaxi som man inte vill lägga ned kunde utgå ifrån för transport till nöjesparken eller nöjesparkerna i plural. För jag tänker som så här det är två områden som skulle vara aktuella. Västerhöjden eftersom man nu ändå vill riva bostäder samt Ovakos hela område. Den lilla tillverkning man ändå har där kunde flyttas till Böle Industriområde. Ytterligare ett område främst vintertid men även sommar är Hagaparken för ett skoterland/skatepark.

Västerhöjden kunde bli vattenruschekanorna och berg och dalbanornas förlovade land. Åkattraktioner med utsikt över orten. Ett krav är givetvis att man återstället den gamla kiosken igen och säljer snask till yrsliga passagerare. Ovakos område kunde delas upp i olika fantasivärldar.

1.Vilda västernområde

2.Vikingaby

3.Sagoland (där även Jan Bornestig kunde abeta och berätta sagor för barnen om kommunens utomordentliga räkenskaper)

4.Sekelskiftsbruk med tillhörande museum

Allt i Hofors skulle få ett rejält uppsving för att inte tala om alla de arbetstillfällen som skulle skapas. Herre Gud ja, vi skulle behöva få hit så mycket invandrare att halva Hofors skulle bestå av utomsocknes. Men ingen skulle bry sig om det. Alla skulle ha fullt upp med att arbeta och se tillväxten i kommunen explodera. Både Spar-Arne och Prix samt ICA skulle behöva expandera, centrumkärnan få liv igen med massor av stora kedjors butiker,campingen vid Edsken skulle behöva tiodubblas till yta. Även dit kunde en naturvänlig spårtaxibana gå. Hofors skulle kunna bli Sveriges svar på Las Vegas med statliga kasinon dygnet runt och alla skulle säga ”What happens in Hofors, stays in Hofors” och mena det på ett bra sätt till skillnad från idag. Se möjligheterna, ta till vara på möjligheterna.

Alla ungdomar skulle ha sommarjobb att gå till, yrkesinriktade utbildningar för handel och service, transport. Idrotten skulle definitivt växa sig stor igen, kanske till och med en schackklubb. Folkets Park/hus i centrum för musikfestivaler och kulturella evenemang. Kommunpolitikerna som fått sina kulturcheckar skulle äntligen kunna nyttja dem. Personligen skulle jag mest uppskatta att se kulörta lyktor i parken, småstugorna med chokladjul och nallebjörnsvinster tillbaka som på 80-talet. Där skulle jag gå hand i hand med min älskling och tänka att jag bor på världens bästa ställe där mina eventuella barn kommer ha en strålande framtid. Och när jag väl blev gammal skulle jag beriva gratis guidade turer runt Ankdammen och Hammardammen för turister och skolklasser. En utopi god som någon.

Dopingen Skördar Liv – Inte Bara Framgångar

Tog mig en titt utanför Hofors och såg att Nicklas Axelsson åkt dit för doping. Igen. Man brukar ju säga ”en gång är ingen gång” men två ja då jävlars. Förstår inte hur man resonerar riktigt med att ge dopade idrottare en ny chans. Har man inte vad som krävs för att vinna på ett sportsligt sätt får man antingen träna mer eller börja på Korpen med motionsidrott. Tyvärr är det inte alla som delar min uppfattning för varje år ertappas sk ”elitidrottare” med substanser i kroppen som på kemisk väg skall ge dem ett övertag inom sin sport.

 

I slutet på det glada 80-talet var det vanligt med doping även i Hofors. Många vill nog inte medge det, men det var betydligt vanligare än man kunde ana. Många av hockeyspelarna byggde snabbt upp sina kroppar och det vanligaste dopingpreparatet var sk ”Ryssfemmor” i kombination med hårda styrketräningspass. En spenig liten kille kunde bli ”Hulken” och humöret som annars var ganska trevligt förändrades till något våldsamt och oberäkneligt i kombination med alkohol.

 

Enligt hörsägen orsakade detta missbruk av tabletter och alkohol en mycket bra killes död och en inflyttad Norrman invaliditet. Jag skriver hörsägen eftersom jag bara fått det återberättat om vad som egentligen hände den där vinternatten. Jag kände honom och visste att han förvisso gillade att slåss som många andra unga killar, men såg honom inte som en brutal våldsman i den bemärkelsen. Hockeykamrat med min kusin, bror till min klasskamrat och någon som alltid stannade och pratade när man träffades. Med alkoholen i kroppen och biverkningar av ”ryssfemmorna” förvandlades han till någon man inte kände igen.

 

Den där natten var han på väg hem från Lisas Stekhus. Någonstans i höjd med busstationen mötte han ett par av de importerade norrmännen från Mo i Rana som Ovako lockat över gränsen när det var högkonjentur. Ni Hoforsbor som träffade dessa glada gutter vet att de hade en förkärlek för att fördriva tiden med hemkört och glada upptåg. Det var antagligen bara ett upptåg. En snöboll landade i ryggen på den hemvändande unge mannen som reagerade blixtsnabbt med vrede. Det sägs att det inte var snöbollskastaren själv som fick en ordentlig misshandel utan hans kamrat som kanske var mer oskyldig. Den frågan får bli obesvarad. Men när norrmannen lämnades på backen sönderslagen var det få som trodde han skulle resa sig igen. Antagligen var det den uppfattningen som fick målet för snöbollen att gå hem och sedan knyta ihop en snara i sitt badrum och bli ännu en i självmordsstatestiken bland unga manliga Hoforsbor. En mycket tragisk historia som kan skyllas helt och hållet på just dopingen bland idrottare samt trenden att killar skulle vara muskulösa biffar på den tiden. ”Vill man vara fin får man lida pin” som det heter. Det blev en pina för alla som kände både offer och gärningsman. Mest för nära och kära som förlorade en broder, en son.

 

Jag har alltid funderat över en sak när jag tänker tillbaka på det där. Kombinationen med ishockeyspelare och dopingen. Var kom egentligen skiten ifrån? Vem var det som introducerade dopingen för dem? Att det är lätt att få tag på vid valfritt gym är ingen hemlighet, men till just hockeyspelarna… En fråga som antagligen aldrig kommer att besvaras.

Hoforsandan – Vad Exakt Är Det & Finns Den?

Tänkte på inlägget innan och mindes alla de otaliga kommentarer till Arbetarbladets artiklar. Bland annat den här:

kommentarSkrivet av en Hoforsnomad. Skrev ju lite om motståndet jag stötte på när jag beslutade att flytta tillbaka till Hofors (vilket inte verkar vara alltför vanligt har jag förstått). Varför finns det en sådan uttalad avsky mot orten? Från människor som bott här, från människor som inte gjort det men passerat eller bor i ort bredvid, från människor som aldrig satt sin fot i Hofors men ändå har en åsikt om hur jävligt det är här. Finns det ingen egentlig stolthet bland Hoforsborna som man hellre visar upp? En Hoforsanda lik ”Gnosjöandan” till exempel. Gnosjöandan finns det ungefär 105 000 resultat av på Google men endast ett när man söker på Hoforsandan. Som lite av en ”Hobby-antropolog” finner jag det intressant att undersöka sådant här. Hur och varför människor beter sig som de gör. Tydligt är ju att det finns påtagliga bevis för att tillvaron i Hofors skapar något slags beteenden.

Bristen på entreprenörsskap bland ortsborna säger ju en del. Få människor verkar sakna framtidshopp och jag undrar om det har med neddragningarna på Ovako i dagsläget och rent historiskt att göra. Att hoppet på något vis grusats när man insett att ortens största arbetsgivare inte kommer att se om framtiden för dem som växer upp. En kanske naiv teori, men inte helt utan substans. Lokalpolitiken verkar reta en hel del människor också. Det är alltid ”politikernas  fel” att det är som det är och i det resonemanget kan jag till stor del hålla med om. Lokalpolitiken i Hofors liknar inget jag sett tidigare. Närmast på sandlådenivå där man fokuserar på helt fel saker och lägger allt krut på principsaker och frågor utan betydelse men som man av prestige måste ha rätt i. Tänker på Erik Andersson och hans frukostgröt bland annat. Men är Hoforsborna medvetna om att de är de enda att skylla på? Hofors är historiskt sett ett starkt arbetarfäste av naturliga skäl. Vänsterblocket har styrt länge och som jag fått uppfattningen om, inte egentligen gjort några dramatiska förändringar i sin politik, snarare backat ner på den sandlådenivå jag nämnde tidigare. Ändå är det befolkningen som valt sina förtroendevalda.

Hofors behöver rustas upp och då talar jag inte om att färglägga några villor längs Faluvägen eller sätta upp ett par staket och bredda en och annan trottoar så det ser skapligt ut för förbipasserande. Inte heller om att spendera 6 miljoner på centrumförnyelse. Man måste rusta upp Hofors i Hoforsbornas egna huvuden. Ge dem framtidhopp och ett ”jävlaranamma” som i till exempel Gnosjö. Först då kan kanske attityden som är så tråkig om orten börja luckras upp. Man behöver inventera vilka resurser som finns i form av människor, nyskapande ideér (vilket egentligen inte behöver vara så omvälvande nytt), förändra politiken eftersom den uppenbart bara hänger i en skör tråd. Min konfirmationspräst sade en gång en klassisk sak som fler borde minnas och bära med sig i såna här sammanhang.

”Ge en man en fisk så är han mätt över dagen
Lär honom att fiska så är han mätt hela livet!”

Är det kanske inte lite så i Hofors? Man tar lite väl mycket för givet bara man får det man vill ha så finns ingen anledning att förändra något. Att hålla på traditioner är bra, jag uppmuntrar sådant, men förutsättningen är väl ändå att det leder någonstans bra. En negativ nedåtgående spiral där man föraktar den egna orten, andra föraktar orten är knappast av godo. Läs insändarens slutmening igen. ”Ibland vill jag inte erkänna inför folk att jag är född och uppvuxen i Hofors”. Är det verkligen så Hoforsandan är om den ens existerar?

Att lära någon ”fiska” brukar i Kommunspråk innebära att man hyr in dyra konsulter som skakar om och förvirrar och sen tar sitt feta arvode och åker hem till sin ort. Man är oftast inte medveten om att hjälpen finns på närmare håll. Blir ett slags vakkumtillstånd där man sätter sig ned och för ett resonemang som detta: ”Jahapp vad gör vi nu då? Vi skall förnya oss och förbättra vår framtid och det klarar vi inte av på egen hand. Vi måste ha hjälp. Statliga pengar eller någon som kan tala om för oss vad vi skall göra”.

Kan man opponera sig kan man även framföra en åsikt om vad som är fel och hur man istället skulle vilja ha det. Så verkar inte alls Hoforsandan vara. I Hofors är det som bekant ”Tröööööökiiit” med det mesta. Man förändrar inte åsikter över en natt och det heter faktiskt ”Tråkigt”. Jag är 110 procent säker på att en attitydförändring och ett nytänkande skulle kunna skapas utan att kosta en krona att ta fram. Bara samla människor som inte gett upp hoppet och arbeta fram lite nya visioner. Sedan jag flyttade tillbaka hit har jag träffat åtskilliga människor som har det där men inte riktigt fått utrymmet. Man kan givetvis ta sig eget utrymme men med den anda som råder och framför allt Jantelagen som måste ha uppfunnits i Hofors, vill man inte sticka ut alltför mycket. Man blir ett slags måltavla för negativitet då. Är det en sådan anda vi skall uppfostra våra ungdomar i inför ett långt liv?

Till och med människor från Sveriges i ”särklass negativaste” landskap Närke har ju mer framåtanda än så. Ni vet den gamla historien om Stockholmaren som träffade en Örebroare och allt är negativt:

Stockholmare: Men vackert väder har ni i alla fall

Örebroare: Ja idag ja men du skulle ha sett ovädret igår

Då är det väl ändå bättre att människor uppfattar en Hoforsbo mer som en Gnosjöbo än en Örebroare? Jag kanske har uppfattat allting fel, finns det en annan Hoforsanda? Sökandet efter den blir av högsta prioritet den närmsta tiden för mig. Jag har sett världen utanför Hofors och vet att den inte ser ut så här.

Kommunen Bör Köpa Böle Handelsträdgård

Det råder ganska trist väder i Hofors för dagen. Tydligen finns det även ett lättare isskikt på sjön vilket gör det svårt att bege sig ut och fiska också. Möjligtvis imorgon. Kanske lika bra för jag känner mig inte sådär 100-procentigt kry idag heller. Antingen vädret eller begynnande ”baconfeber”. Nej kanske inte så drastiskt. Slötittade på en dokumentär om Hermann Göring, tydligen en amerikansk soldat som påstår sig ha gett honom en giftkapsel. Det i sin tur fick mig att tänka på amerikanskan som försöker sälja handelsträdgården nere vid Böle industriområde.

handelsträdgården

Priset var ursprungligen 1.5 miljoner vill jag minnas men är nu sänkt till 800 000. På den tiden när man byggde gårdshusen runt 1850 antar jag det var ett kanonläge bredvid Lill-Gösken. Nu vet jag inte om det är så hälsosamt. De flesta som pratat om sjön har ett slags avsky i rösten. En skamfläck i kommunen. Och fisken skall visst ha tre ögon, dubbla uppsättningar stjärtfenor, allt skapat av SKF/Ovakos utsläpp.

 

Byggnaderna är ganska slitna men det har ett beskyddande ”GSM-staket” runt ägorna. Något slags direktlarm och man undrar varför staketet sätts mer i fokus än själva handelsträdgården. Kanske bara det som är något av värde där. När jag besökte trädgården i somras verkade den nuvarande ägaren ganska uppgiven. Växthusen skulle tydligen inte gå att nyttja eftersom taken var dåliga och själva husbyggnaderna var i ännu uslare skick. Anledningen till att priset sänkts drastiskt och att det fortfarande ligger ute på marknaden kanske.

 

Märkligt egentligen att kommunen inte tar sitt ansvar och köper byggnaderna. Om husen nu är från 1850 och den första lyckade ”Bessemerblåsningen” i Edske Masugn gjordes först 1858, Kommunen bildades först 1925, borde väl husen ha samma om inte högre historiskt värde. Av vad jag förstått så finns det restriktioner i hur husen får rustas upp igen och ingen får bo där såvida det inte finns en slags verksamhet. Vill någon bo där? Kommunen kunde ju ta över huset och område, låta arbetslösa driva ett projekt att rusta upp det hela mot rimlig ersättning. Se till att Hofors dels får en blomstrande handelsträdgård och ytterligare sevärdhet för eventuella turister. Måste med största säkerhet finnas pengar att hämta från vårt medlemsskap i EU samt även från vår egen regering. Bevarandet av kulturhistoria samtidigt som arbetslösa ungdomar kan få känna att man gör något viktigt för sin bygd. Något bestående.