Hoforsbloggen – Lokalt Formaterad/Provocerad

Igår tog jag och sambon tag i källarförråd och undanstuvade ”rariteter”. Under en knapp dag hittade vi massor av borttappade föremål och kunde göra oss av med saker som bättre passar i återvinningscirkeln. Dessutom kunde vi göra en av Hofors ungdomar mycket glad eftersom vi hade köksgeråd och mera som passar för den första egna lägenheten. Enormt värmande i hjärtat att se någon bli så glad över vad vi betraktade som skräp och tänkt kasta på tippen

Sedan var det givetvis en dag kantad med nostalgi och få förstår nog vad dessa föremål egentligen har för betydelse i historien och just för Hofors. När jag var liten fick jag träda in bakom kulisserna i Folkets Hus slitna biograf. Där fanns filmaffischer och foton staplade på hög och idag antagligen värt miljoner i nostalgi. Jag vet inte om detta försvann vid eller före branden, men på den tiden var man nog inte lika intresserade av föremålen som nu. I min ägo har jag haft detta fotografi taget från en av Elvisfilmer, han gjorde ju tre westernfilmer varav  ”Love Me Tender”, ”Charro”  ”Flaming Star”, ganska säker på att det är den sistnämnde. Fotot har alltså suttit utanför biografen för att ge lite reklam och skapa förväntningar inför visningen och efter mer än 30 år återvänt till platsen. Trams för en del kanske, nostalgi för andra.

Samma sak med nästa föremål. Något så unikt som en trumstock från Tykoz Bravaders beryktade spelningar på Petreskolan.

Hur många äger en sådan?

Bland de gamla foton som jag botaniserat bland på sistone dök en bild av min gamla moped upp. En ungdomskärlek som jag fortfarande sörjer mycket skall ni veta. Mina föräldrar köpte denna märkliga maskin av min kusin ett halvår innan jag själv fyllde 15. Sedan stod den där och retades i garaget tills jag lagligt kunde framföra den på vägarna. Okej jag kanske gjorde en och annan ”provtur” för att kolla att den var helt okej. Mina föräldrar hade inte så bra koll på just mopeder, så att övertyga dem om att mopeden måste framföras efter en vaxning eller en tvätt var retande lätt. En Puch Dakota anno 1968. Nostalgisida här.  ”Drevad och jackad kolv”, i övrigt allt original förutom det klistermärke på bakskärmen som var lite kantnött. Det grämde även min kusin som vårdat maskinen mycket väl och på något sätt lämnade över ett betydande ansvar att föra maskinens ve och väl vidare.

På tanken fanns ett stycke konstläder som gav mopeden karaktär för att inte säga doft av lyx. Den hade tidigare rullat i Hofors och nu fick den känna av Dalavägarnas underlag. Förvånansvärt slitstark maskin visade det sig efter att ha testats i Jämmerdalens motorcrossbana. 55 kilometer i timmen var ingen direkt hastighet eftersom det fanns kamrater som trimmat sina till hiskeliga farter av 80-95 kmh. Men jag ville aldrig det. Jag ville ha mina 55 för det mesta 48 att susa fram i.

Med denna moped kunde jag ta mig längre sträckor på egen hand och en fredag nyttjade jag den för att åka från Falun till Hofors och Petreskolan där Tykoz Bravader uppträdde. Stod parkerad utanför backstage efteråt med hjälmen på tanken och studerade människorna. Hofors var redan då mycket olikt Falun. Här drack även 12-åringarna sprit. När jag en kort stund lämnade min ögonsten och sedan återvände så satt en liten berusad kille med ett penntrolls hår på sadeln. Han menade att jag stulit hans moped. Ett kort bråk uppstod innan min kusin kom gående och kunde lösa tvisten. Trollungen hade nämligen en likadan maskin och hade tagit fel. Jag kunde för min del inte tro att det skulle finna två likadana drömmaskiner i världen. Senare kom vi att hamna i samma gymnasieklass i Böle, och det finns roliga historier att förtälja vidare om både honom och kanske Hofors vildaste årskull. Avslutningsvis vill jag visa en video på mopedtema. En god bekant står för musiken, Tomas Å Musikanterna – Moped:

Uppdaterar inlägget med de två bilder som Anna skickade in via mejl:

Snacka om raritét

Dom allra flesta av min egen generation eller jag vill rätta det där, alla av min generation som bodde i Hofors under 80-talet vet vilka Tykoz Bravader var. Flertalet tillfällen är de gånger man sett dem uppträda i Petreskolans matsal under skoldiskoteken som anordnades där. Var inte direkt samma ”nykterhet” som aldrig infann sig på IOGT/NTOs fredagsdiskotek några år tidigare. Eller ja det fanns ingen nykterhet på något av ställena trots anordnare. Men hur som haver tror jag de allra flesta ser tillbaka på de där skoldanserna med ömhet i bröstet. Jag brukar personligen referera till den tiden som den roligaste tiden under ens uppväxt. Alla var liksom där. Petreskolans elever, Hagaskolans elever och sedan några utsocknes från möjligtvis Långshyttan. Dom som dansade gjorde det till numer klassiska 80-tals hits, Laban och Love in siberia, Baltimora och Tarzan Boy samt antagligen Sandra med Magdalena och Opus med Life is life. Listan med hits från just den tiden är lång. Satt nyligen och sorterade singlar och vinylplattor och fick mig en redig nostalgitripp av just 80-tal. Har sparat samtliga skivor och konstigt nog låter det lika bra idag. Om detta beror på samma faktum att pensionärer gillar mogendans och att jag kommer sitta på ett serviceboende och lyssna på 80-tals hits och ungdomen kommer gnälla över att det låter föråldrat vet jag inte.

Sen uppträdde Tykoz Bravader och även dem som stått utanför och hängt vid cykelställen bakom med sina öl och sprit drog sig inåt. Ett satans röj helt enkelt. I Hofors var Tykoz antagligen lika stora som Green Day är i världen. Mycket stora alltså. Dom var fem medlemmar men jag kan bara minnas fyra namn. Mackan, Erik, Fille och Lars. Den femte medlemmen är liksom Beatles femte medlem som bortblåst i minnet. Vet någon vem det var kan ni gärna droppa det i en kommentar. Jag hade äran att följa bandet på mycket nära håll i Kyrkskolan där de höll till och övade. Jag har sett hitlåtarna växa fram inför egna ögon vilket jag kan stoltsera med. Jag har spelat på Lars trummor till och med. Ungefär som att röra Paul Stanleys gitarr med ett par riff. Egentligen märkligt att de inte slog igenom mer än de gjorde. Ja en turné i Holland vill jag minnas skedde 1989. Men efter det tyst liksom. Uppsalastudier kanske splittrade bandet.

Tykoz hade enligt min mening att se det, ett utvecklat ”Hofors sound”. Ett karaktäristiskt ljud på syntharna. Lite sådär svajigt skrikande som jag egentligen först noterade hos Hoforsbandet Panic. Jag brukar referera just det där soundet i andra band till ”Det där är ett typiskt Hofors sound”. Förstår de inte vad jag menar har jag spelat kassetter med Tykoz och Panik och de har sagt ”aha”. Tykoz var det mer punkiga/rockiga bandet av dem två. Radioaktiva Räkor tog sedan punktronen i besittning med min ungdomskamrat Jimmy Lindkvist i spetsen. Jag försökte mig själv på en karriär som rockmusiker i bandet ”2Bad” som låter mer som en modern rappare, melodiös hårdrock skulle det kallas men lät antagligen som nått annat med endast en gitarrist och en trummis. Vi skaffade förvisso en basist och en till gitarrist som gillade att lira på en sträng där i Kyrkskolans lokaler, men vi lade ner projektet och sade mest på fester att vi lirade i ett band fast vi egentligen inte gjorde det. Antagligen för att se om vi kunde locka till oss groupies. Blev inte så heller.

Efter 80-talets slut har jag ingen koll på vad som skedde inom musikvärlden i Hofors. Det var först i somras som jag upmärksammades på ett band som heter Itchy Daze. Jag antog att det var skrikiga synthar, Hofors soundet och rynkade ungefär på näsan över den extas som verkade råda omkring bandet. Sen hörde jag dem: Itzhy Daze 911

Måste säga att jag blev ganska tagen. Riktigt riktigt bra faktiskt och jag hoppas att de växer sig brutalt mycket kändare, helst stora internationellt. De har potentialen. Alla som minns Tykoz frontfigur Mackan minns också när han försökte lägga sig till med ”Rockstarattityden”. Snäll grabb i vanliga fall men han passade liksom aldrig in i den rollen. Det skulle Tomas Andersson kunna göra men tvärtom så blev jag överaskad ännu en gång när vi av en händelse hamnade i svampskogen och jag hade förväntat mig en rocker med attityd men möttes av helnormal familjekille. Värmande. Trots att det nu är närmare 20 år mellan grupperna och utvecklingen har gått framåt, undrar jag inte om Itchy Daze är Hofors hitills genom tiderna bästa band. Känns lite förrädiskt att säga det med tanke på min närhet till Tykoz. Under tiden jag funderar och inom kort skall försöka föra över Tykoz Bravaders kassettband till mp3 och vidare till Youtube, kan ni kolla in fler videos av Itchy Daze här.