Vid Ankdammen Häckar Inga Poliser

Snön fortsätter att falla lätt över Hofors och jag vägrar konsekvent att sätta mina fötter utanför dörren än så länge. Jag övervägde att ta en promenad till Ankdammen för att se hur det står till med fåglarna, om de frusit fast eller ens var kvar. Men jag bläddrade fram några foton jag tog i somras istället. Hittade även några av Kornskruven och informationstexten jämte den som jag finner stort nöje i att läsa och skrocka högt åt. Kan vara något slags snuskig humor.

innaturaByggnaden fungerade som ett sädesmagasin där brukets arbetare fick hämta sin lön ”in natura”. Sädesmagasin och in natura liksom. *Fniss fniss*. Vidare finner jag det lite intressant att man hade det där systemet för lön ända in på 1900-talet. Var det vanligt på andra ställen i landet med?

kornskruvenDet är ett vackert stråk där längs kanalen upp mot Hammardammen. En stor del till varför jag egentligen återvände till Hofors. Jag är inte speciellt fågelintresserad men ankdammen har en viktig roll i mitt liv. Exakt vilken har jag inte lyckats reda ut, kanske blir ett fall för en psykolog en vacker dag. Men något säger mig att det har att göra med vad jag informerades om som liten. Att de alltid återvände till just ankdammen om de inte var där just för dagen. Kanske är det därför jag har det så djupt rotat i mig att även jag skulle återvända och gå omkring där som förvirrad gammal pensionär.

Time har ju ersatt den gamla Pressbyrån som låg på andra sidan vägen sett från ankdammen. Först var jag riktigt upprörd över detta. Hur kan man riva en sådan kulturbyggnad. Men nu händer det att jag handlar där titt som tätt och måste säga att de har ett enormt utbud av tidningar och snask. Just det där man letar efter på något vis. I somras hittade jag betydande mängder nostalgisnask i hyllorna också. Bland annat Poprocks.

poprocksSom en riktig tidningskiosk skall vara helt enkelt. Och om det fanns Poliser i Hofors skulle de likt ankor häcka där jämt. Finns nämligen kaffe och munkar också.

Ockerpriser På Ben & Jerrys I Hofors

Time, gamla Pressbyrån vid ankdammen säljer man Ben & Jerrys glass. En halvliter kostar 52 kronor vilket jag reagerade över för den brukar vara lite billigare än så. I Falun till exempel säljer man samma förpackning för 49 spänn

untitled

Nu kanske 3 spänn hit eller 3 spänn dit inte spelar någon roll för just Ben & Jerrys välsmakande glass. Men jag undrar fortfarande varför man är dyrare i just Hofors. Är det transportkostnader? Dåliga försäljningsmarginaler eller bara rent ocker? Vad skulle till exempel Spar-Arne sälja den för om han gjorde det? Ni vet med en röd lapp på burken som med allt annat.

Snaskställen Jag Minns

Min käre fiskekamrat får bege sig ut på sjön själv idag. Känner mig lite halvsliten efter 8 dagars arbete med lite sömn och kanske en begynnande snuva. Istället blir det till att besvara diverse mejl, dricka kaffe planera 3 veckors ledighet och titta på frosten genom fönstret till att börja med.

Igår hjälpte jag svärfar att flytta vapenskåp. Insåg behovet av att snarast uppsöka ett gym igen. Även om det inte var så tungt insåg jag att åldern tar ut sin rätt. På tal om just ålder så var lite sorgligt att se att tiden haft sin gång på Västerleden också. Kiosken är nämligen helt borta. Min snaskoas där uppe på Västerhöjden under 70-talet.Jag minns kiosken som igår och därför var det konstigt att se att den bara var puts väck. En flashback av ansikten som tyvärr också är borta nu for förbi. Borde även bära med mig kameran ständigt när jag rör mig ute i samhället här. Lättare att visa platserna jag talar om för er som inte besökt Hofors tidigare. Lovar bättring där.

Kiosken ja. Alla som är födda på 70-talet minns ju klassiska godsisorter som lakritsbomberna, tomteklubborna, nötcrémen, hallonremmar, Zoo, Pim Pim etc. Den där kiosken hade allt inklusive tobak, erotikmagasin och kletiga ballonger som senare visade sig fylla ytterligare ett syfte; Att förhindra att fler barn föddes. Från början var det äldre ungdomar som menade att det var ett slags tuggummi men det köpte åtminstone inte vi. Lakritsbomberna eller salta kulor som de också kallades kostade 5 öre styck. För en krona fick man en tjock påse eftersom damen i kiosken inte orkade stå och räkna 4-5 ungars exakta mängd dvs 20 stycken kulor. Hon skopade i och vi ungar stod på tårna utanför och försökte hänga in i kiosken och kontrollera att vi fick för exakt en spänn eller mer. ”Bra så” sade damen, ”Nej några fler allt” sade vi.

Våra föräldrar och äldre sade ju alltid att snasket kostade ett öre förr i tiden. Antingen styckevis eller så fick man en hel påse för 25 öre. Att fått uppleva en påse full för en krona ärnågot som ifrågasätts av dagens ungar. ”5 öre?? Aldrig”. Men så var det. Jag vet inte om man kan följa inflationens gång beräknat på salta kulor. Men man får dem inte för 5 öre styck idag och fyller inte en hel påse för en krona. Inte ens hos Spar-Arne. Sorgligt att se att kiosken är borta, men som svärfar sade igår ”Synd bara att det är så jävla dyrt i kioskerna i dagens läge”.

Andra kiosker jag minns i kommunen är den i Torsåker mitt emot gamla brandstationen. Den hade en av de där godisautomaterna jag nämnde på sidan och var hyffsat bra tills en mer ”exotisk ägare” tog över driften av den. Han började spä ut godispåsarna med krossade Mariekexbitar istället för riktigt sött godis. Man hade som barn dessutom dåligt med påverkande på innehållet. Tänker direkt på Soppnazisten från TV-serien Seinfeld.

-Men jag vill inte ha kex i påsen

-Då blir det inget godis alls för dig, försvinn!!

Så var det faktiskt. Inte konstigt att han råkade ut för märkligt sabotage nattetid. Man kanske krigar om olja, guld och mineraler som vuxen, som barn är det godis som är hårdvalutan. Kanske för att vi inte fick det lika frikostigt som dagens barn synd nog får det. Godis var en festlighet.

En annan kiosk var Lillåkiosken som hade ett stort utbud av godis också. Härligt exponerat i fönstret. När man besökte kamrater boendes i Silverdalen var ett besök vid Lillåkiosken standard. Ungefär lite som när man åker utomlands och besöker en internationell snabbmatskedja, man är lite sådär kritisk mot dess utförande, smakar och ser eftertänksam ut innan man säger ”Nåja det är ungefär likadant som hemma fast inte lika bra”. Samma salta kulor smakade bättre på Västerleden.

Sen fanns ju GDG-kiosken, Pressbyrån vid ankdammen, Karins Närköp, Höjdens Närköp och affären i Born, tobaksaffären på Skolgatan och alla bensinstationer. Nästan inget av det finns kvar idag. Alla dessa minnen. Som tonåring nyttjades ju även Höjdens närköp och Karins för tobak och ölinköp. Första gången på Höjdens var jag bara 13 år. Var lättare där än Karins som hade en hårdare kontroll till en början. Mer om det i ett senare inlägg.