Socialstyrelsen riktade för en tid sedan skarp kritik mot hur Hofors Kommun agerat i ärendet med ”Ensamkommande flyktingbarn”. Bland annat saknades det korrekt dokumentation för verksamheten. Idag kan man läsa i Arbetarbladet att kommunen lämnat ett yttrande rörande situationen, och det är en tragisk läsning.

”I kommunens yttrande över situationen förklarar Jan Bornestig, socialchef i Hofors, att det är Migrationsverkets ansvar, eftersom myndigheten inte frågar ungdomarna om vart de vill flytta. Kommunen kan inte ”återremittera” de ungdomar som inte vill till Hofors, men har ordnat flytt i den mån det varit möjligt åt ungdomar som inte trivts. Men bristen på hem för ensamkommande flyktingbarn i Sverige har försvårat situationen, menar Jan Bornestig.”

—

”Men situationen vid hemmet i Torsåker har vid några tillfällen varit allvarligare än så. Bland annat ska Socialstyrelsen vid sin inspektion ha fått veta att några ungdomar försökt ta sitt liv.

– Det är människor med traumatiska upplevelser som vi har att göra med. Det är tragiskt att de försöker ta sitt liv, men detta är inget som är specifikt för Hofors kommun, såhär är det på många ställen, säger Jan Bornestig.

I yttrandet framkommer det också att polis har fått tillkallas till hemmet i Torsåker, och att flera polisanmälningar har gjorts mot några ungdomar. Polisanmälningarna rör allt från sexuella trakasserier riktade mot personalen till skadegörelse och hot mot personalen. Från 27 maj till 23 november har 43 tillbud och skadegörelser skett vid hemmet i Torsåker”

—

Nej det är tragiskt att detta inte är specifikt för just kommunen. Missförstå mig rätt här, hade det varit specifikt för Hofors hade man kanske kunnat göra något åt situationen, men lokaltidningarna över hela landet rapporterar i en strid ström om liknande händelser. Problematiken ligger även i att de betraktas som just barn i många fall och att eventuella polisanmälningar faller ned i ett svart hål för att aldrig mer synas. Hur skall individerna tolka att man slipper straff för oförätter begågna? Här bäddar vi för svårigheterna att intergrera själva.

”– Det rör sig om tre till fyra ungdomar som gör allt det här. Men vi måste sätta ner foten och har så gjort med anmälningar. Vill man inte ta hänsyn till de riktlinjer som finns då anser jag att man ska åka tillbaka till det land som upplevs ha det rätta samhällsystemet, säger Jan Bornestig.

Han tillägger att han förstår att hemmet i vissa avseenden fått kritik men att situationen har förbättrats”

Ser man på situationen i sin helhet måste man kanske ifrågasätta om erfoderlig kompetens att hantera flyktingar verkligen finns i Sverige. Hur många av de anlända får möjlighet att bearbeta dessa trauman som befaras etsat sig fast och gör individer till vandrande bomber?

I min strävan att lyfta fram ”Hoforskändisar” så har jag helt förbisett kanske en av de absolut mest kända, eller snarare produkten av hans arbete som serietecknare, får lov att lista även honom med tiden. Elov Persson har under åren skapat Kronblom, August & Lotta, Kaspersson. Nu är huset eller ”slottet” som jag uppfattade det som när jag var liten till salu med ett utgångsbud på 3.2 miljoner kronor.

Jag minns mycket väl hur man som liten passerade huset i Torsåker på väg till mormor. Mina föräldrar pekade alltid och sade ”Där bor Kronblom”. I min fantasi såg jag honom ligga på soffan inne i huset även om det inte riktigt stämde med de tecknade bilderna av Kronbloms hus. Men det är väl inte otänkbart att han genom åren som ”kändis” skrapat ihop en hacka och köpt sig ett finare hus. Motsägelsefullt med tanke på att karln aldrig gjorde ett ärligt handtag förutom fisket.

Det är som det sägs i artikeln ett stycke svenskt kulturarv. Något man bara har till låns under den tiden man besitter huset. Det kommer ju alltid att vara som Betlehem där Jesus sägs ha fötts fram, fast Kronbloms födelseplats.

Skall bli intressant att se i vems händer det hamnar. Bara hoppas det inte blir en ”inhägnande tysk” som ägare

I dagens Expressen berättar man att Maud Olofsson kan kosta Alliansen en valseger om det vore val idag. Det är SAAB, Vattenfall, Klimat, Grisar & Becqurel (visst lät det som en sång av Svenne-Rubins?) Minns när hon dök upp på den politiska arenan att jag fick en sådan ”Wow-effekt”. Nu skulle väl äntligen Centern få luft under vingarna och inte framstå som en samling gnidna bönder. Och visst skapade hon en aning turbulens med sin vassa tunga och kaxiga bonnstil. Såg henne för övrigt på Antikrundan igår där en liten jingel för nästa program visade att hon samlade på mortlar. Har man mer än tre av en sak är det ett samlande sade hon käckt. Kanske är det så. Samlar man fler än tre idioter i samma parti blir det ett samlingsparti…

När jag var ungefär 10-12 år blev jag medbjuden till någon slags samling för unga Centerpartister. Vi fick saft, två klistermärken och en folder med en massa bra saker som Centern stod för. Sen pratade en farbror och jag minns att jag satt med båda händerna under hakan och försökte hålla huvudet uppe. Hade jag lagt det mot bordsskivan så hade jag somnat. När vi äntligen fick gå hem gick jag aldrig mer dit igen. Centern var som att ha bruna manchesterbyxor när alla andra har jeans. För att uttrycka det på Hoforsmål: ”Det var tröööööökit”.

Sen såg jag Eskil på Efterlyst. Eskil Erlandsson är för de som inte visste det vår nuvarande Jordbruksminister. En man med intressen i grisuppfödningen och Gud hjälpe det, men karln ser ut att vara släkt med dem också. Vilket hemskt öde.

Hur som helst var det ett inslag om en hästknullare och Eskil ville eller ja det framgick inte helt klart men möjligtvis lagstifta om att sex med djur inte skulle vara tillåtet. Jag minns att jag tänkte att om någon skulle kunna föra fram ett förslag om att instifta en särskild Djurpolis så var det Eskil. Han verkade faktiskt vurma för våra djur. Det behövs verkligen. Så många djur far illa på grund av tvåbenta odjur. Det kom inget direkt besked om Eskil stod bakom eller inte och inför EU-valet 2009 fanns inget med i deras ”valplattform”. Jag tappade intresset för Eskil som jag gjort med Maud och återgick till att begrava mitt ansikte i händerna när Centern i någon form dök upp i TV-rutan.

Som återvändande Hoforsbo har jag ju intresserat mig för lokalpolitiken. Det är mycket intressant. Som riktig politik fast mindre. Jag ser fram emot detta valår. Kan sluta hur som helst även om jag misstänker att Socialdemokraterna fortsätter med sitt styre. De andra partierna har liksom inget att komma med. Finns ingen som har karisma eller potential alls. Inte heller Centern på orten.  I den här församlingen verkar det inte finnas någon som har drag under galoscherna, klackar i backen eller är ättling till en Afrikansk cirkusdirektör och en Estländsk husa.

Hans Berglund

Hans Larsson

Britt Lindgren

Mats Norlin

Helena Wikström

Centern i Hofors är det femte största partiet enligt valresultatet 2006. Man sitter stadigt på sina 2 mandat och man kan väl anta att de flesta rösterna (436 stycken) kommer från röstberättigade i Torsåker med omnejd. Det är svårt att få unga människor engagerad i Centern även om Hofors faktiskt har en yngre förmåga.

Henrik Björkman

Men med en avtagande ”Maud-effekt” tror jag inte på några större framgångar för ”bonnpartiet”. Thorbjörn Fälldin var nog den siste riktigt charmante Centerpartisten.

Egentligen hade vi nog inga direkta planer på var vi skulle åka. Fiskekamraten led nog av lite rastlöshet och ville ta en tur. Av en händelse såg vi en annons för en sommarstuga som skulle ligga vackert beläget vid Dammsjön och petade in koordinaterna i GPSen (som vi återkommer till senare) och följde väganvisningen. Vi hittade förvisso till området i Barkhyttan där stugan skulle ligga, men intresset hade svalnat efter vägen. Istället hittades något annat intressant. Det var nämligen länge sedan man såg spolade isrinkar ute i ingenstans som förr i tiden. Då talades det om begrepp som spontanidrott och kvartersgäng. Barn och ungdomar som samlades vid dåligt spolade isar och utövade idrott utan fastställt schema. Dagens ungdomar kanske inte är vana vid detta, men vi som har några få år på nacken vet ju hur det var. Faktum är ju att många stora idrottssjärnor fostrats och utvecklat talang för sin idrott vid såna här anläggningar. Det var kul och föräldrarna hade stora svårigheter att få in de stelfrusna barnen på kvällarna. Vid en kopp choklad talades det bara om hockey och hockey. Hur man längtade efter att sluta skolan dagen efter och snöra på sig skridskorna igen och lira.

Dessa rinkar är idag sällsynta. Kommunerna har inte råd att ha någon som åker runt och hyvlar av snön och spolar på lite vatten. Inte alls unikt för just Hofors utan över hela landet. Rinkarna monteras ned och ruttnar bort på högar. Att se en sån här isplan värmer i hjärtat.

Kände faktiskt inte till att det funnits ett Barkhyttans IK. Googlade lite och insåg att klubben fått anslag tidigare för verksamhet men att inga aktiva utövare finns registrerade med tävlingslicenser, inte i ishockey i vart fall. Finns några resultatlistor som anger att Barkhyttans IK haft utövare i diverse friidrott de senaste 10 åren. Vet inte hur klubben existerar idag men det kanske någon kan upplysa mig om. Såna här små idrottsföreningar brukar ha det väsentligaste av talang, nämligen hjärta.

Efter Barkhyttan hamnade vi i Berg och vidare till Torsåker och Malmjärn och rakt ut i skogen på plogade vägar. Det finns gott om snö skall ni veta. Mycket vackert även för en snöhatare som mig.

Vi såg även vid två tillfällen öppet vatten och genast började tankarna om möjligt fiske spinna. Egentligen skulle det inte spela någon roll med resultat utan bara känslan av att få stoppa kroken i vattnet. En sommarstuga bredvid denna bäck var dessutom till salu.

Fiskekamraten har haft problem med värmen i sitt sovrum och föreslog att åka till Rusta i Sandviken för att införskaffa ett extra element som värmekälla. Den tidigare nämnda GPSen fick räkna ut en väg från mitt-i-ingenstans-skogen till Sandviken. Jag fick en historia berättad för mig om hur fiskekamraten och hans sambo varit ute och åkt med GPSen som han kallar Ragnhild, Gerturd eller något liknande

Tydligen är det hon som bestämmer i bilen numer gällande korta och snabba vägar.

Till slut hamnade vi på Årsundavägen. Hade ingen aning om att man uppfört en vikingaby där. Har läst en hel del historisk litteratur men måste ha missat att det var ett starkt vikingafäste. Tänkte förresten bara för någon vecka sedan om det funnits korsriddare som varit från Hofors. Långsökt men med tanke på Kråknäsjärn mm skulle det väl kunna vara möjligt. Tänk er bara vad spännande om en figur likt Jan Guillous litterära figur Arn Magnusson funnits i trakten. Fanns det vikingar i Årsunda så kan det nog ha funnits religionskrigare i Hofors.

Väl i Sandviken påmindes jag om hur mycket jag avskyr just Sandviken. Vet inte varför men jag har alltid gjort det. Gillade inte att åka dit under skoltiden, åkte aldrig dit för att shoppa (undantaget en skivaffär som nu gått i graven). Dessutom bär jag med mig ett makabert minne från en fest hos en tatuerare där. Piercingen lyckades jag slita ur dagen efter men tatueringen stannade på kroppen som påminnelse att aldrig låta någon med alkohol i kroppen rita på min egen.

Ett element hittades för billig penning på Rusta och eftersom det låg en Dollarbutik vägg i vägg passade vi på att besöka den med. Mest för att kolla in fiskeutrustning. Mediokert utbud men trots det hittades tre mycket anmärkningsvärda wobblers av märket Fladen och namnet Conrad. För 30 kronor var det nästan värt det även om jag fortfarande misstänker att det rör sig om skämtartiklar.

En med eldsflammor, en målad som en djävul och med texten just ”The Devil” samt en utsmyckad med amerikas flagga. Förutom det faktum att jag vet att det sitter en man mitt i skogen på andra sidan länsgränsen och läser det här som är grön av avund med tanke på dess design, skall det bli mycket intressant att se om dessa faktiskt kan fungera. Det skulle bevisa en rad teorier gällande just fiske och i synnerhet gäddfiske. Sen kan man ju småskratta lite över faktumet att den som angriper en wobbler med amerikas flagga måste anses vara en terrorist med den inställning som råder i världen dessa dagar.

I kommentarsfältet till detta inlägg uppstod lite diskussioner om det här med att bevara foton för hembygdsföreningen i Hofors mm. Jag påpekade bland annat fördelen med att man öppet redovisar sina efterforskningar gällande foton mm på internet. Idag satt jag och läste en artikel i Gefle Dagblad om en kvinna som hamnat i trubbel med kommunen. Hon hade så lustigt namn så jag googlade lite och hittade en sida där hon förekom. Fastigheterna i Eltebo. Ett lovvärt projekt där man kartlägger husen och gårdarnas historia. Hittade även ett bekant namn i form av Johnny Larsson aka Acke i Ålbron (se taggar för mer om honom) och en rolig anekdot:

Daniels

Ältebo 3:28, Eltebovägen

Fastigheten såldes till Axel Larsson från Wij. Axel var gift med Britta, född Dihlén. De hade barnen Per-Axel (som numera kallar sig Johnny och bor i Ålbron), Klas-Göran och Ulla-Britt.

Nya ägare blev då Karl Finnström och hans hustru Ester. Hon var från Finland. Karl var postbud i Eltebo, men när han flyttade till byn var han redan pensionär.

Han brukade ro över vid Gerts för att hämta posten i Hammarby. En gång mådde Kalle dåligt. Han kräktes och löständerna föll i sjön.”

Det är just sånt här man vill hitta när man googlar om saker och ting. De små små detaljerna om människor som spyr ut sina löständer på sjön

Tillbaka till ursprungsartikeln om det förfallna huset. Märkligt förfarande att en person kan bli skyldig 100 000 kronor för att ungjävlarna inte kan låta bli att gå in i andras hus.

”Tomten växte igen och en brunn på tomten utgjorde en veritabel dödsfälla. 2007 försökte kommunen få henne att åtgärda bristerna så att de som utan lov var i huset inte skulle komma till skada. Det skulle samtidigt inte gå att på ett enkelt sätt bereda sig tillträde. Hon spikade provisoriskt igen fönster och dörrar. Men det hjälpte föga då ungdomarna snabbt rev bort hindren.”

Efter tips sitter jag och slötittar i ”Korpögat” och som i första hand rapporterar från Torsåker. Där dyker en gammal bekant upp i ett reportage. Jan Bornestig. Han ger bort cyklar i julklapp.

Själv tänker jag på ett citat i föregående inlägg:

”Nej vi kan fortfarande bli ett centrum för spårtaxiutveckling, säger kommunalrådet Marie-Louise Dangardt.”

Med alla tokerier jag sett på sistone kanske det planeras en varsin spårtaxi som andra redskap. Säger som Obama jag ”Yes we can!!”

Helt ny information för mig faktiskt. Jag har hört hennes namn men har aldrig fördjupat mig i vem hon var. Kerstin Hesselgren föddes i Torsåker 1872 och måste kvalificera sig som ”Hoforskändis” då hon lyckats ta sig ända från åkrarna till Riksdagshuset och bli den förste kvinnan att beträda Riksdagens första kammare (vet inte vad det innebär men det låter bra). Hon blev även Sveriges förste ”bostadsinspektör” (vet inte vad det innebär heller men låter fortfarande bra).

”Kerstin Hesselgren var en föregångskvinna på många sätt och med sina erfarenheter som riksdagsman och yrkesinspektör hade hon förmåga att fokusera föreningens inriktning på tidlöst aktuella frågor. Att det var viktigt för personalkonsulenterna att vidareutbilda sig i ekonomiska frågor för att kunna hävda sina idéer i ledningsgrupper är bara ett exempel på hennes framsynthet.

Till minne av föreningens första ordförande, Kerstin Hesselgren, delas varje år ut Kerstin-priset, ett pris för betydelsefulla insatser för utveckling av personalarbete i svenskt näringsliv” Sveriges HR Förening.

Blev en gammal kärring också. Hela 90 år. Men betydelsefull var hon uppenbarligen och frågan är om det kanske inte är Hofors genom tidernas viktigaste kändis:

”hon väckte stor uppmärksamhet när hon förde in nya frågor på riksdagens bord. Hon drev frågor som utbildning för kvinnor, kvinnors rätt till statliga tjänster – och med lika lön som män. Hon ville också tillåta sexualupplysning och preventivmedel och arbetade för att sänka straffen för fosterfördrivning, alltså aborter.”

Min käre fiskekamrat får bege sig ut på sjön själv idag. Känner mig lite halvsliten efter 8 dagars arbete med lite sömn och kanske en begynnande snuva. Istället blir det till att besvara diverse mejl, dricka kaffe planera 3 veckors ledighet och titta på frosten genom fönstret till att börja med.

Igår hjälpte jag svärfar att flytta vapenskåp. Insåg behovet av att snarast uppsöka ett gym igen. Även om det inte var så tungt insåg jag att åldern tar ut sin rätt. På tal om just ålder så var lite sorgligt att se att tiden haft sin gång på Västerleden också. Kiosken är nämligen helt borta. Min snaskoas där uppe på Västerhöjden under 70-talet.Jag minns kiosken som igår och därför var det konstigt att se att den bara var puts väck. En flashback av ansikten som tyvärr också är borta nu for förbi. Borde även bära med mig kameran ständigt när jag rör mig ute i samhället här. Lättare att visa platserna jag talar om för er som inte besökt Hofors tidigare. Lovar bättring där.

Kiosken ja. Alla som är födda på 70-talet minns ju klassiska godsisorter som lakritsbomberna, tomteklubborna, nötcrémen, hallonremmar, Zoo, Pim Pim etc. Den där kiosken hade allt inklusive tobak, erotikmagasin och kletiga ballonger som senare visade sig fylla ytterligare ett syfte; Att förhindra att fler barn föddes. Från början var det äldre ungdomar som menade att det var ett slags tuggummi men det köpte åtminstone inte vi. Lakritsbomberna eller salta kulor som de också kallades kostade 5 öre styck. För en krona fick man en tjock påse eftersom damen i kiosken inte orkade stå och räkna 4-5 ungars exakta mängd dvs 20 stycken kulor. Hon skopade i och vi ungar stod på tårna utanför och försökte hänga in i kiosken och kontrollera att vi fick för exakt en spänn eller mer. ”Bra så” sade damen, ”Nej några fler allt” sade vi.

Våra föräldrar och äldre sade ju alltid att snasket kostade ett öre förr i tiden. Antingen styckevis eller så fick man en hel påse för 25 öre. Att fått uppleva en påse full för en krona ärnågot som ifrågasätts av dagens ungar. ”5 öre?? Aldrig”. Men så var det. Jag vet inte om man kan följa inflationens gång beräknat på salta kulor. Men man får dem inte för 5 öre styck idag och fyller inte en hel påse för en krona. Inte ens hos Spar-Arne. Sorgligt att se att kiosken är borta, men som svärfar sade igår ”Synd bara att det är så jävla dyrt i kioskerna i dagens läge”.

Andra kiosker jag minns i kommunen är den i Torsåker mitt emot gamla brandstationen. Den hade en av de där godisautomaterna jag nämnde på sidan och var hyffsat bra tills en mer ”exotisk ägare” tog över driften av den. Han började spä ut godispåsarna med krossade Mariekexbitar istället för riktigt sött godis. Man hade som barn dessutom dåligt med påverkande på innehållet. Tänker direkt på Soppnazisten från TV-serien Seinfeld.

-Men jag vill inte ha kex i påsen

-Då blir det inget godis alls för dig, försvinn!!

Så var det faktiskt. Inte konstigt att han råkade ut för märkligt sabotage nattetid. Man kanske krigar om olja, guld och mineraler som vuxen, som barn är det godis som är hårdvalutan. Kanske för att vi inte fick det lika frikostigt som dagens barn synd nog får det. Godis var en festlighet.

En annan kiosk var Lillåkiosken som hade ett stort utbud av godis också. Härligt exponerat i fönstret. När man besökte kamrater boendes i Silverdalen var ett besök vid Lillåkiosken standard. Ungefär lite som när man åker utomlands och besöker en internationell snabbmatskedja, man är lite sådär kritisk mot dess utförande, smakar och ser eftertänksam ut innan man säger ”Nåja det är ungefär likadant som hemma fast inte lika bra”. Samma salta kulor smakade bättre på Västerleden.

Sen fanns ju GDG-kiosken, Pressbyrån vid ankdammen, Karins Närköp, Höjdens Närköp och affären i Born, tobaksaffären på Skolgatan och alla bensinstationer. Nästan inget av det finns kvar idag. Alla dessa minnen. Som tonåring nyttjades ju även Höjdens närköp och Karins för tobak och ölinköp. Första gången på Höjdens var jag bara 13 år. Var lättare där än Karins som hade en hårdare kontroll till en början. Mer om det i ett senare inlägg.